Livet som Lotten

Då var det dags igen och idag gick det inget vidare, första gången i alla fall. Testade först och körde på som jag gjort de andra två dagarna men jag tror att jag idag i stället var för snabb, de var nog inte tillräckligt trötta för att somna än. Fasiken... inte lätt att tajma när de inte blir trötta samma tid varje dag. Efter typ fem försök att lägga dem och vänta ut dem så fick jag ta upp dem och leka en stund till, det var ingen idé att köra vidare för de var alldeles för pigga. Lekte en halvtimme till och sen när tröttheten började slå in (igen) så testade jag en gång till - den här gången gick det riktigt bra. De somande på tredje "lägga-ner-och-försöka-igen" försöket, så himla duktiga de där små pruttarna. Tror att de kanske börjar fatta galoppen nu och kanske tycker de till och med att det är skönt att somna i egna sängar, jag hoppas det! Totalt sett med två försök så tog det låååång tid att lägga idag men om man bara ser till det riktiga försöket så gick det riktigt smidigt. Wiiii, snart så kanske de börjar acceptera det helt och gosar in sig i sängen själva. Vi får se.. 

 

Vilken följetång det blir här, en riktig nagelbitare! Njaee, men det är sjukt bra för minnet att komma ihåg hur det egentligen var. Känner att jag förskönat mycket saker i huvudet från det senaste året, min hjärna liksom bara:

- Va, näe det har inte varit så jobbigt alls. Vi har fixat det här superbra och de är så himla snälla. 

Och ja, de är väldigt snälla och världens bästa barn, men klart som sjuttsingen att det varit skitjobbigt många gånger. Kanske är det bra att hjärnan förskönar minnet och att bloggen förtydligar verkligeheten. Fast när jag tittar på bilderna här (som är sjukt grumliga, jag vet..) så kan man ju inte annat än att älska de där små barnen och glömma av det som ibland är jobbigt. Tur är väl det! 

 

Kraam och gomorron!