Sjuk eller bara lite kräksig?

Emmi kräktes i morse. Precis när jag lagt dem för att sova förmiddag (innan kräkset kom så gick det så sjuukt bra idag by the way och lilleman somnade av sig själv nästan direkt) så hör jag bara att Emmi inte somnat riktigt utan hostar lite. Jag går in för att kolla så att hon är okej och då kommer det. Kräkset. Det bara kaskadsprutar ut över sängen och genom spjälorna, morgonens gröt ligger nu på golvet i sovrummet. Tar upp den lilla och tar av henne kläderna, stackars lilla älsklingen som ser sådär slutkörd ut som man gör när man kräkts. Todd sover sött i sin säng bredvid och tar ingen notis om det som just hänt, ibland har man tur! Tar sängkläder, spjälskydd och snutten och samlar ihop allt och kastar i maskinen. Tar sen ut Emmi i köket, sätter på nya kläder och låter henne vara med en stund, innan jag lägger henne igen, för att se så att hon är okej. Och det är hon. Lite medtagen kanske, sådär gosig och mysar in sig i min famn, men sjuk? Det skulle jag nog inte säga att hon känns. Hur ska man då veta? Om barnet kräkts, var det då bara en grej som hände för att hon hostade eller kan vi inte träffa andra människor nu för att vi har kräksjukan? Självklart vill jag inte utsätta henne för massa andra barn på öppna förskolan idag om hon är sjuk men om hon ändå känns bra efter förmiddagsvilan och allmäntillståndet är bra - är barnet då friskt? Kan man gå imorgon då även om det inte gått 48 timmar? Svårt det här tycker jag.. vi får avvakta och se om det kommer något mer helt enkelt - håller tummarna för att det INTE gör det. Pepp, pepp Emmi och Todd, håll er friska nu! 
 
Både kändes och såg okej ut efteråt, sjukt fokuserad på morgonteven och vattenflaskan bara.. 
 
 
Den lilla teletubbien somnade sött i den stora sängen på två minuter. 

 

Jaa du, vad ska man säga egenligen om sjukdomar? Vem vet om de är sjuka eller om det bara blev lite fel när hon hostade. Det är väl bara att vänta och se helt enkelt, wish us luck!
 
Kraam och hoppas ni får en friskare start på dagen än vi fick.. 

Vad ska man ge till lunch och middag?

Känner inte att jag har så mycket idéer när det gäller mat till barnen, när de äter lunch och middag är det fortfarande burkmat för hela slanten här hemma. Borde ju börja ge dem lite mer "riktig" mat - alltså annat än pannkakor, makaroner, majs, smörgåsar och frukt som de ofta äter till mellanmål nu. Men vad ska man då laga till dem och hur ska man tänka runt salt, fett, smaker och kryddor? Man ska ju även börja äta middag tillsammans snart vad jag förstår, typ de får äta det samma som vi äter bara det är okryddat. Jag känner mig helt villrådig, vi har inte ens lätt att bestämma dagens mat här hemma för oss vuxna och rätt ofta blir det varma smörgåsar eller gulaschsoppa, hur ska man då kunna planera för två hungriga barn? Har ni några tips så får ni gärna dela med er. Typ lätta menyer för lunch och middag till två ettåriga små pluttar. De gillar att tugga lite grann, de har inga problem med bitar i Sempers barnmat men de gillar inte Nestlés hårda riskorn eller de fyrkantiga bitarna i 12 månadersburkarna och de är inga fans av mosad potatis eller fisk heller. Får nog ta mig en stund och kolla runt på nätet, skriva upp några starträtter och testa mig fram helt enkelt. Kan tipsa er så fort vi skaffat oss lite erfarenhet på den här fronten men än så länge är jag glad att vi kan förlita oss på barnmatsburkar, smörgåsar och pannkakor. 
 
Ni ser ju hur de älskar pannkakor - gott, gott, gott!
 
 
 
 
 
 
Kraam

Utbränd av föräldraledigheten?

Vad tror ni, kan man bli utbränd av att vara hemma med sina barn? När man skriver om allt här så väljer man ju ut de härliga och roliga stunderna men sista veckorna har verkligen varit lite smått överväldigande för mig och jag har känt mig lättirriterad och grining, för ingenting liksom. Kan ju självklart ha att göra med att man har tvillingar som är väldigt mobila, har varit hemma i ett år från jobbet och hjärnan har kloggat igen, man är med barnen nästan 24 timmar om dygnet men känner sig ändå otillräcklig och när jag väl erbjuds egentid så somnar jag oftast eller så kämpar jag på för att göra så mycket jag bara kan för min egen skull som att städa, tvätta, vika kläder, sy, fixa möbler eller skriva på bloggen. Min stackars kille har varit den som fått ta mest stryk av mitt stressade jag, man kan ju inte ta ut det på barnen och då ligger ju Anders nära till hands. Jag har exploderat av irritation av skämtsamma (och inte så tajmade i mitt försvar) kommentarer, eller överreagerat med hysteri då saker och ting gått snett, som när Emmi välte ut sojan över sig själv samtidigt som Todd tömde potatispåsen över halva golvet häromdagen. Eller som när Emmi bajsat ordentligt och inte var intresserad av att ligga still på skötbordet, det slutade med bajs överallt. På hennes ben, fötter, händer, på mina händer och underarmar - lovely! Då trodde jag att jag skulle koka över och min puls var på intervallnivå. Eller som när Todd välte ut en helt ny såpbubbleflaska över köksgolvet samtidigt som Emmi slet ut en toarulle på toan och lekte mumie. Åh, det finns så mycket exepel att ni måste tro att jag är galen och inte har någon koll på mina barn, vilket jag kanske inte heller har? Eller så är de bara helt enkelt väldigt påhittiga, det sistnämnda tror jag mest på. Oavsett så gör jag så gott jag kan, så det så.
 
Anders tog, som tur var, ett beslut att jag behövde en natt borta från familjen och framför allt barnen efter att jag brustit ut i ett hysteriskt gråt/arg/ledsen-anfall när en av de ovanstående händelserna ägde rum. Han ansåg att det var ytterst nödvändgit för mig att få sova en natt utan att vakna av barnen, kunna somna om på morgonen om man vaknat för tidigt, se på slöteve och äta både middag och frukost i lugn och ro. Få lite egentid där jag bara kunde vara jag, helt ensam. Det har galet nog inte hänt sedan barnen kom till oss för ett år sedan. Först ska jag säga att jag var inte helt överlycklig (snarare olycklig), vilket är helt galet så här i efterhand. Men jag kände mig nästan utkörd ur mitt hem och mitt liv, som att jag inte fick vara med längre. Blev gråtfärdig så fort vi pratade om det, som att jag liksom gav upp om jag inte stod ut och bet ihop och var glad som jag brukar vara. Såhär i efterhand förstår jag ju att jag inte tänkte helt klart, men det var nog förvirringen av att det inte var mitt eget beslut. Det var inte jag som bestämde att - "nu sover jag borta en natt älskling för jag orkar inte mer". Men, i framtiden kommer det nog vara jag som tar upp det här på förslag när det behövs igen, för så skönt var det. Helt otroligt jäkla underbart skitskönt om jag ska vara ärlig och det ska man ju! :) 
 
Jag sov hemma hos min syster som passande nog skulle på kalas på kvällen. Jag köpte lite kallskuret, ost, päron och bröd och gjorde mig en helt egen göttetallrik. Som snacks blev det osthjärtan, mycket otippat då jag nog aldrig köpt en påse med ostbågar själv ens, men så tycket jag nog att det var dags att testa något nytt när jag var i affären - exotiskt va?! Haha.. Gott var det i alla fall, det ska ni veta. Såg på teve och somnade vid halv elva, vaknade en gång på natten och tidigt på morgonen, men vad gjorde väl det - då somnade jag bara om. Gick upp vid nio och gjorde en kopp kaffe och bara existerade. Bara fanns. Behövde inte tänka på något annat än om jag ville ha en kopp till eller om jag var nöjd.. bästa natten och morgonen jag haft på länge. Det gjorde mig väldigt gott att vara borta lite och när jag träffade familjen igen så var det ren och skär lycka, har haft ett helt annat tålamod med allt sedan dess.  
 
Tack för pushen i rompen älskling. Tack för att du vet vad jag behöver när jag är lite vilsen och tack för att du älskar mig. Du är den bästa killen som finns och jag älskar dig så galet mycket! <3 
 
Bildbevis på min egenkväll finns det faktiskt, var ju tvungen att kunna påminna mig själv om att det faktiskt hände.  Så himla gott det var, smaskis! Kraam och ta hand om er!