Todd - Rymmaren?
Todd kan som sagt gå nu, vilket är superkul men det skapar ju även lite trubbel då han gillar att testa sina bevingade ben.. hrmm.. Vi har nämligen fått en rymmare på halsen och han verkar helt obekymrad av att han lämnar oss andra och trippar gärna längre och längre bort, man hade ju ändå förhoppningar på att den där separationsgrejjen skulle ta hand om sånt där.. men det visar sig att vår son inte känner av separationen just då alls tyvärr. Hur löser man sånt här? Förstår ju att vi måste få upp det där staketet illa kvickt men annars då, kan man skrämma dem med hjälp av barnätande troll kanske - vi får testa. A kanske ska få klä ut sig.. haha..
Han börjar lite smått och lämnar altanen (som Emmi aldrig skulle få för sig att sticka från än som tur är - thank you!)..
Man går några meter, utan att se sig över axel en enda gång. Målmedvetet tultar han vidare..
..och vidare..
..ännu längre bort sätter man sig ner lite och vilar.. hittade säkert en go pinne eller något skoj att smaka på.. någonstans här känner jag starkt att nu måste han ju komma tillbaks eller i alla fall vända sig om, pulsen går upp lite och..
..när han sen ställer sig upp igen och vandrar vidare får jag springa ikapp (ännu roligare blev det nu tycker barn har jag fått klart för mig..) och hämta tillbaks den förlorade sonen. När den här proceduren var avklarad genomförde vi den igen, igen, igen och igen innan det var dags att gå in. Han älskar att gå den här lille killen, så är det bara och det ska man ju vara glad för.
Får dock lite ont i det lite lätt sårbara tvillingmammahjärtat - om de inte hade varit två stycken så hade han ju fått springa runt hela dagarna och jag hade säkerligen glatt gått efter och låtit honom upptäcka hela omgivningen, eller om Emmi hade gått med så hade de kunnat upptäcka tillsammans. Nu vill man ju helst att han håller sig så nära Emmi och mig som det går och det är nog inte så kul för en som har spring i benen. Jaja, det är inte så mycket att göra och han får helt enkelt vänta med långturer på benen tills syrran går med, baksidan av tvillingskapet kanske? Tur att det är så mycket annat som är positivt i stället - som att alltid ha sin bästis med sig, jämt och hela tiden. Det är inte illa det! Kraam