Men alltså ååååh..
De var sjukt griniga hela morgonen (måste vara något på gång mer än sprutorna som de fick för några dagar sedan) och jag höll på att bli lite lätt galen.. de kan liksom inte bara gnöla hela tiden för det orkar jag inte, ingen orkar väl med det? När det var dags för förmiddagsvilan gick vi och lade oss allihopa, de somnade rätt snabbt till min stora lycka och då gick jag därifrån för att avnjuta en kopp välbehövligt kaffe. Och nu när jag gick in för att kolla till dem så ser jag det här. Hur goa kan man vara? Helt plötsligt känns det som att de inte varit gnöliga alls. Var de verkligen det? Hur man älskar det här, rumpan i vädret och att de myst ihop sig i en liten grop. Älsklingsgropen som man bara vill krypa tillbaka in i, lämnade jag den här gropen? Hur kunde jag? Tur att små korta sekunder av leenden, bus, sovstunder och gagaga-prat kan få en att glömma av allt. Precis allt! Glöm det jag skrev här i början, de har aldrig varit gnöliga de här små älsklingarna. Så det så.
