Livet som Lotten

Eller alltså, det gick fel igen bara. Typ halva dagen. Tur att man inte har lätt för magsår (hoppas jag verkligen..) men risken är bannemig stor att man skulle kunna få det. Lilleman drog ner en kopp kaffe igen (hade ju ställt den långt från kanten men på ett underlägg, my bad - borde ju lärt mig det vid det här laget?), helt full men kall som vanligt eftersom jag alltid glömmer att dricka det (det kommer alltid något emellan, alltid.. tror att ni vet hur det kan vara). Tur det hur som helst för han tömde hela koppen över sig, hur nöjd som helst med att han fått tag på den, duktiga lilla marodörbäbis.. gaaah! Emmi kontrade med att klättra på kökspallen och trilla ner, slå huvudet i bordsbenet och få en superbula med blåmärke i pannan. Stackars lilla pruttan men det är ju en tidsfråga när det händer hela tiden, det är ju inte första gången hon klättrat saker och som man varit orolig, hon älskar ju att klättra på allt, precis allt. Nu får pallen stå i ett hörn under barnstolarna så att hon inte kommer åt den mer förhoppningsvis. När vi var utomhus senare på dagen och lekte i trädgården så klättrade Emmi igen, såklart, på sin lilla miniutemöbel. Jag satt bredvid och höll i henne så att hon inte skulle tippa igen (man lär ju sig..). Ut från huset kommer då Todd och han har fått tag på en glödlampa som sitter i ett lampfäste med en lång sladd efter sig, AJAJAJ tänker jag och sträcker mig för att få tag på den. Just då när jag vänder mig bort så trillar såklart Emmi ner från bordet ändå och slår sig igen, faaaaasiken då, jag glömmer lampan och tröstar den stackars lilla älskligen och tar upp henne i knäet (sjukt dåligt samvete har man då för att man lät henne klättra). Det tar kanske tio, femton sekunder och så hör jag hur något i glas krossas i köket, glödlampan såklart - f*^*n! Herrejesus vad jag sprang, med Emmi fortfarande i famnen, in i köket och ser lilleman som sitter på golvet bredvid glaskrosset och har en skärva i handen - redo att stoppa den i munnen. Skriker NEEEEEEEEEEEEJ och tur var nog det för han blev så förvånad att han tog bort glaset från munnen just in time, precis innan hann hann stoppa in det i munnen. Sen satt vi alla tre och grät på golvet - Emmi med huvudont, Todd som säkerligen blev livrädd av mitt skrik och jag som var helt skärrad av situationen. My god. Är detta min verklighet? Vad är det som händer egentligen, hur sjutton ska det här gå? Ibland undrar jag om jag verkligen är anpassad för att se efter tvillingar. Man känner sig så himla maktlös när man inte har koll på dem. Hur skulle man kunna lyckas att ha koll hela tiden utan att stänga in dem i ett rum utan saker i? Det känns som att de alltid följer Murphus lag - finns det något som kan hända eller kan något gå snett så kommer det att hända och det komme att gå snett. Lika bra att inse kanske och bara hoppas på att det går bra? Tror att de kommer bli tåliga som vuxna helt enkelt, det borde de verkligen bli efter dagar som denna, vi överlever ju i alla fall.. pust och stånk! Nu ska jag gå ut och ta bort miniutebordet, det ska inte klättras på mer nu heller. Tack för mig! 

 

 

Kraam och bättre lycka till oss idag!